Denna novell skrev jag för tre år sedan
När nånting händer, en olycka tillexempelt, så skadas man alltid på något sätt. Om det inte är fysiskt så är det psykiskt. Man förändras som person och ser hela världen ur en annan vinkel, en andra chans kallar många det. Jag och andra sidan kallar det tur. jag slutade tro på andra chanser i samma sekund som jag såg blodet rinna ner för hennes huvud, jag tappade tron samtidigt som jag såg en 11årig flicka ligga och flyta livlöst i vattnet. Man kan bara beskriva men ordräcker inte. Man blir inte medveten om risker föränn nånting verkligen inträffar.
Jag visste aldrig att en plats som man älskar så högt kan skada en så djupt. Jag visste inte heller att mina säkra platser gick att bryta upp. Jag visste inte mycket. Man försöker återgå till sitt liv men allting sitter kvar i bakhuvudet och gnager på än tills man blir galen, man försöker återgå till det vanliga men man är inte normal längre.Jag brukar sitta och titta på mina vänner när de skrattar och känna mig utanför inte utanför på det sättet att ingen är där men på det sättet att ingen förstår. Jag sitter utanför deras glas fastänn de så hårt har försökt att ta mig igenom. Jag vill men när man väl är medveten om allt kan man inte bara glömma det.
Jag brukar sitta och titta på dem och tänka för mig själv. De är så ovetande, så ovetande att de tar risker hela tiden. De har ingen aning om att på den där fem minuters bussresan till skolan kan faktiskt chaffören råka somna och krocka. Råka, det ordet hänger ihop med olycka. Ingen ville att de skulle hända alla gjorde bara något litet fel, en olycka. Många tror att jag alltid är likaglad som jag ser ut att vara medans vissa säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag har alltid haft lätt för att bli sårad tror jag, har lätt för att lita på personer. Har för lätt för att tro att varje människa är underbar.
Många personer som haft nån de älskar och sen blivit lämnade brukar säga något i stil med "jag kunde inte känna min egenkropp om jag inte hade hans armar runt mig, jag kunde inte sova utan att höra honom andas, och nu när jag vaknar upp är allting så hemskt" Men det finns värre saker att vakna upp med. som verkligheten. Jag har blivit sårad mycket, varje människa har kommit mig nära inpå och sen försvunnit. Men alla människor gör misstag jag slutar bara inte göra mina. Det finns många som har det som jag, det finns många som har det värre. Det finns många som kollar sig i spegeln och ser en person men när dom väl ska sätta fingret på det så är dom inte spegelbilden längre. Om en person frågar mig "vem är du?" vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag brukade sträcka fram handen glatt och säga "mitt namn är Jennifer" jag svarar alltid lite hastigt numera mitt namn. denna fråga får mig alltid att tänka...
Jag bor i Åbytorp, det är en ganska mysig del. fast som ganska många andra grannskap har det den perfekta ytan jag brukar kalla det att leka trevlig. underytan beter sig de flesta ganska mycket som tonåringar fortfarande. De snackar skit och hittar på saker och överdriver och sprider vidare. Detta har gjort att min pappa har avbrytit kontakt med ganska många grannar. Vi är inte som dem. min pappa säger alltid att mår nån dåligt så löser vi det inom familjen, för vi är starka tillsammans. Vi behöver ingen annan. Min pappa har lärt mig mycket, han är en stark person och vet vad som är rätt och vad som är fel. Han brukar säga att det finns bara rätt och fel, svart och vit. Ingen gråskala som folk säger. Jag har en vis pappa medans jag har en mamma med ett hjärta av guld, även fast hon använder sig utav "gråskalan" ganska ofta. t.ex om man frågar ifall det regnar så säger hon "Nej, bara lite". jag menar, då regnar det ju endå? vi är en stark familj, min lillasyster föddes med envishet min bror med fantasi. Vi är anorlunda vilket jag tycker är bra men det kan kännas konstigt även. min pappa är född i Liberia och min mamma i sverige det betyder att från min pappas sida har jag afrikansk släkt och från min mammas sida har jag svensk släkt. När jag är med min pappas släkt känner mig anorlunda även fast de tar emot mig med de varmaste famnarna, likaså min mammas. Jag är ingen helhet så men jag är en person. Jag skulle kunna göra framsteg inom rasismen. Jag skulle kunna visa dem att jag är en blandning men jag är endå en person, jag skulle kunna visa rasisterna. Jag tror att om jag tror på mig själv skulle jag kunna klara av en hel del. Jag tror att varje person har något specielt slags uppdrag i livet, Jag vet inte vad mitt är.
Jag funderar så starkt på det att jag glömmer så mycket annat. Jag glömmer att lägga märkte till hur söt min lillasyster egentligen är när hon sitter och tittar på TV. Jag glömmer att säga till mina föräldrar att jag älskar dem varje gång jag ska någonstanns jag glömmer att kolla till min lillebror. Istället försvinner jag ut på gatorna och går i tystnad samtidigt som jag hör musiken dunka i mitt huvud. Jag tänker och jag tänker, men kommer egentligen inte fram till någonting vettigt. Folk säger till mig "men du är femton år du har så mycket av ditt liv kvar" men hur kan de säga det samtidigt som skolan ber mig välja jobbinriktning i 9an, hur kan de säga det samtidigt som de sitter och säger "livet går så snabbt". Jag hatar när folk säger att de vet vad jag tänker, vad jag tror eller vad jag känner. t.ex "du tror att du är så" osv. De har ingen aning om vad jag tror och vad jag tänker och jag har ingen aning om hur de lever eller hur de känner. Därför brukar jag sitta och studera folk när de är koncentrerade, jag brukar tänka mig hur deras liv ser ut, bygger upp ett liv åt varge person. Fast jag antar att jag har för mycket fritid. Alla försöker överleva på sitt sätt och alla har sitt eget sätt att leva på. du kan dö på många sätt men du kan bara leva på ett, du måste komma på det annars kommer allt bli för jobbigt. Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmer sig bort i , han kan inte heller bli något stort. Våran klass är den mest stökigaste klassen på skolan. Hur många gånger har vi inte hört det. Men endå tycker jag om de så otroligt mycket. De är folk som vi som kommer bli någonting, jag vet det, jag känner det på mig. Alla är så viljestarka och alla vill höras. Även fast det vart svårt att jobba på sina betyg i den klassen jag har är varje person underbar och jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Alla är sin egen och alla är speciela det finns ingen som är den andre lik. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.Att du gör dig liten tjänar inte världen, ingenting är upplyst med att krympa så att andra människor känner sig osäkra omkring dig. Meningen var att vi alla skulle skina som barn gör. Det finns inte bara i vissa av oss utan det finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra samma sak. När vi frigörs från våran egen rädsla frigör vår närvaro automatiskt andra.
Jag ska försöka så gott jag kan, jag ska utveckla mig själv så gott jag kan.
Jag ska fortsätta göra det bästa av läget, jag ska fortsätta vara jag.
Jag visste aldrig att en plats som man älskar så högt kan skada en så djupt. Jag visste inte heller att mina säkra platser gick att bryta upp. Jag visste inte mycket. Man försöker återgå till sitt liv men allting sitter kvar i bakhuvudet och gnager på än tills man blir galen, man försöker återgå till det vanliga men man är inte normal längre.Jag brukar sitta och titta på mina vänner när de skrattar och känna mig utanför inte utanför på det sättet att ingen är där men på det sättet att ingen förstår. Jag sitter utanför deras glas fastänn de så hårt har försökt att ta mig igenom. Jag vill men när man väl är medveten om allt kan man inte bara glömma det.
Jag brukar sitta och titta på dem och tänka för mig själv. De är så ovetande, så ovetande att de tar risker hela tiden. De har ingen aning om att på den där fem minuters bussresan till skolan kan faktiskt chaffören råka somna och krocka. Råka, det ordet hänger ihop med olycka. Ingen ville att de skulle hända alla gjorde bara något litet fel, en olycka. Många tror att jag alltid är likaglad som jag ser ut att vara medans vissa säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag har alltid haft lätt för att bli sårad tror jag, har lätt för att lita på personer. Har för lätt för att tro att varje människa är underbar.
Många personer som haft nån de älskar och sen blivit lämnade brukar säga något i stil med "jag kunde inte känna min egenkropp om jag inte hade hans armar runt mig, jag kunde inte sova utan att höra honom andas, och nu när jag vaknar upp är allting så hemskt" Men det finns värre saker att vakna upp med. som verkligheten. Jag har blivit sårad mycket, varje människa har kommit mig nära inpå och sen försvunnit. Men alla människor gör misstag jag slutar bara inte göra mina. Det finns många som har det som jag, det finns många som har det värre. Det finns många som kollar sig i spegeln och ser en person men när dom väl ska sätta fingret på det så är dom inte spegelbilden längre. Om en person frågar mig "vem är du?" vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag brukade sträcka fram handen glatt och säga "mitt namn är Jennifer" jag svarar alltid lite hastigt numera mitt namn. denna fråga får mig alltid att tänka...
Jag bor i Åbytorp, det är en ganska mysig del. fast som ganska många andra grannskap har det den perfekta ytan jag brukar kalla det att leka trevlig. underytan beter sig de flesta ganska mycket som tonåringar fortfarande. De snackar skit och hittar på saker och överdriver och sprider vidare. Detta har gjort att min pappa har avbrytit kontakt med ganska många grannar. Vi är inte som dem. min pappa säger alltid att mår nån dåligt så löser vi det inom familjen, för vi är starka tillsammans. Vi behöver ingen annan. Min pappa har lärt mig mycket, han är en stark person och vet vad som är rätt och vad som är fel. Han brukar säga att det finns bara rätt och fel, svart och vit. Ingen gråskala som folk säger. Jag har en vis pappa medans jag har en mamma med ett hjärta av guld, även fast hon använder sig utav "gråskalan" ganska ofta. t.ex om man frågar ifall det regnar så säger hon "Nej, bara lite". jag menar, då regnar det ju endå? vi är en stark familj, min lillasyster föddes med envishet min bror med fantasi. Vi är anorlunda vilket jag tycker är bra men det kan kännas konstigt även. min pappa är född i Liberia och min mamma i sverige det betyder att från min pappas sida har jag afrikansk släkt och från min mammas sida har jag svensk släkt. När jag är med min pappas släkt känner mig anorlunda även fast de tar emot mig med de varmaste famnarna, likaså min mammas. Jag är ingen helhet så men jag är en person. Jag skulle kunna göra framsteg inom rasismen. Jag skulle kunna visa dem att jag är en blandning men jag är endå en person, jag skulle kunna visa rasisterna. Jag tror att om jag tror på mig själv skulle jag kunna klara av en hel del. Jag tror att varje person har något specielt slags uppdrag i livet, Jag vet inte vad mitt är.
Jag funderar så starkt på det att jag glömmer så mycket annat. Jag glömmer att lägga märkte till hur söt min lillasyster egentligen är när hon sitter och tittar på TV. Jag glömmer att säga till mina föräldrar att jag älskar dem varje gång jag ska någonstanns jag glömmer att kolla till min lillebror. Istället försvinner jag ut på gatorna och går i tystnad samtidigt som jag hör musiken dunka i mitt huvud. Jag tänker och jag tänker, men kommer egentligen inte fram till någonting vettigt. Folk säger till mig "men du är femton år du har så mycket av ditt liv kvar" men hur kan de säga det samtidigt som skolan ber mig välja jobbinriktning i 9an, hur kan de säga det samtidigt som de sitter och säger "livet går så snabbt". Jag hatar när folk säger att de vet vad jag tänker, vad jag tror eller vad jag känner. t.ex "du tror att du är så" osv. De har ingen aning om vad jag tror och vad jag tänker och jag har ingen aning om hur de lever eller hur de känner. Därför brukar jag sitta och studera folk när de är koncentrerade, jag brukar tänka mig hur deras liv ser ut, bygger upp ett liv åt varge person. Fast jag antar att jag har för mycket fritid. Alla försöker överleva på sitt sätt och alla har sitt eget sätt att leva på. du kan dö på många sätt men du kan bara leva på ett, du måste komma på det annars kommer allt bli för jobbigt. Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmer sig bort i , han kan inte heller bli något stort. Våran klass är den mest stökigaste klassen på skolan. Hur många gånger har vi inte hört det. Men endå tycker jag om de så otroligt mycket. De är folk som vi som kommer bli någonting, jag vet det, jag känner det på mig. Alla är så viljestarka och alla vill höras. Även fast det vart svårt att jobba på sina betyg i den klassen jag har är varje person underbar och jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Alla är sin egen och alla är speciela det finns ingen som är den andre lik. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.Att du gör dig liten tjänar inte världen, ingenting är upplyst med att krympa så att andra människor känner sig osäkra omkring dig. Meningen var att vi alla skulle skina som barn gör. Det finns inte bara i vissa av oss utan det finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra samma sak. När vi frigörs från våran egen rädsla frigör vår närvaro automatiskt andra.
Jag ska försöka så gott jag kan, jag ska utveckla mig själv så gott jag kan.
Jag ska fortsätta göra det bästa av läget, jag ska fortsätta vara jag.
Kommentarer
Trackback
