Denna novell skrev jag för tre år sedan
När nånting händer, en olycka tillexempelt, så skadas man alltid på något sätt. Om det inte är fysiskt så är det psykiskt. Man förändras som person och ser hela världen ur en annan vinkel, en andra chans kallar många det. Jag och andra sidan kallar det tur. jag slutade tro på andra chanser i samma sekund som jag såg blodet rinna ner för hennes huvud, jag tappade tron samtidigt som jag såg en 11årig flicka ligga och flyta livlöst i vattnet. Man kan bara beskriva men ordräcker inte. Man blir inte medveten om risker föränn nånting verkligen inträffar.
Jag visste aldrig att en plats som man älskar så högt kan skada en så djupt. Jag visste inte heller att mina säkra platser gick att bryta upp. Jag visste inte mycket. Man försöker återgå till sitt liv men allting sitter kvar i bakhuvudet och gnager på än tills man blir galen, man försöker återgå till det vanliga men man är inte normal längre.Jag brukar sitta och titta på mina vänner när de skrattar och känna mig utanför inte utanför på det sättet att ingen är där men på det sättet att ingen förstår. Jag sitter utanför deras glas fastänn de så hårt har försökt att ta mig igenom. Jag vill men när man väl är medveten om allt kan man inte bara glömma det.
Jag brukar sitta och titta på dem och tänka för mig själv. De är så ovetande, så ovetande att de tar risker hela tiden. De har ingen aning om att på den där fem minuters bussresan till skolan kan faktiskt chaffören råka somna och krocka. Råka, det ordet hänger ihop med olycka. Ingen ville att de skulle hända alla gjorde bara något litet fel, en olycka. Många tror att jag alltid är likaglad som jag ser ut att vara medans vissa säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag har alltid haft lätt för att bli sårad tror jag, har lätt för att lita på personer. Har för lätt för att tro att varje människa är underbar.
Många personer som haft nån de älskar och sen blivit lämnade brukar säga något i stil med "jag kunde inte känna min egenkropp om jag inte hade hans armar runt mig, jag kunde inte sova utan att höra honom andas, och nu när jag vaknar upp är allting så hemskt" Men det finns värre saker att vakna upp med. som verkligheten. Jag har blivit sårad mycket, varje människa har kommit mig nära inpå och sen försvunnit. Men alla människor gör misstag jag slutar bara inte göra mina. Det finns många som har det som jag, det finns många som har det värre. Det finns många som kollar sig i spegeln och ser en person men när dom väl ska sätta fingret på det så är dom inte spegelbilden längre. Om en person frågar mig "vem är du?" vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag brukade sträcka fram handen glatt och säga "mitt namn är Jennifer" jag svarar alltid lite hastigt numera mitt namn. denna fråga får mig alltid att tänka...
Jag bor i Åbytorp, det är en ganska mysig del. fast som ganska många andra grannskap har det den perfekta ytan jag brukar kalla det att leka trevlig. underytan beter sig de flesta ganska mycket som tonåringar fortfarande. De snackar skit och hittar på saker och överdriver och sprider vidare. Detta har gjort att min pappa har avbrytit kontakt med ganska många grannar. Vi är inte som dem. min pappa säger alltid att mår nån dåligt så löser vi det inom familjen, för vi är starka tillsammans. Vi behöver ingen annan. Min pappa har lärt mig mycket, han är en stark person och vet vad som är rätt och vad som är fel. Han brukar säga att det finns bara rätt och fel, svart och vit. Ingen gråskala som folk säger. Jag har en vis pappa medans jag har en mamma med ett hjärta av guld, även fast hon använder sig utav "gråskalan" ganska ofta. t.ex om man frågar ifall det regnar så säger hon "Nej, bara lite". jag menar, då regnar det ju endå? vi är en stark familj, min lillasyster föddes med envishet min bror med fantasi. Vi är anorlunda vilket jag tycker är bra men det kan kännas konstigt även. min pappa är född i Liberia och min mamma i sverige det betyder att från min pappas sida har jag afrikansk släkt och från min mammas sida har jag svensk släkt. När jag är med min pappas släkt känner mig anorlunda även fast de tar emot mig med de varmaste famnarna, likaså min mammas. Jag är ingen helhet så men jag är en person. Jag skulle kunna göra framsteg inom rasismen. Jag skulle kunna visa dem att jag är en blandning men jag är endå en person, jag skulle kunna visa rasisterna. Jag tror att om jag tror på mig själv skulle jag kunna klara av en hel del. Jag tror att varje person har något specielt slags uppdrag i livet, Jag vet inte vad mitt är.
Jag funderar så starkt på det att jag glömmer så mycket annat. Jag glömmer att lägga märkte till hur söt min lillasyster egentligen är när hon sitter och tittar på TV. Jag glömmer att säga till mina föräldrar att jag älskar dem varje gång jag ska någonstanns jag glömmer att kolla till min lillebror. Istället försvinner jag ut på gatorna och går i tystnad samtidigt som jag hör musiken dunka i mitt huvud. Jag tänker och jag tänker, men kommer egentligen inte fram till någonting vettigt. Folk säger till mig "men du är femton år du har så mycket av ditt liv kvar" men hur kan de säga det samtidigt som skolan ber mig välja jobbinriktning i 9an, hur kan de säga det samtidigt som de sitter och säger "livet går så snabbt". Jag hatar när folk säger att de vet vad jag tänker, vad jag tror eller vad jag känner. t.ex "du tror att du är så" osv. De har ingen aning om vad jag tror och vad jag tänker och jag har ingen aning om hur de lever eller hur de känner. Därför brukar jag sitta och studera folk när de är koncentrerade, jag brukar tänka mig hur deras liv ser ut, bygger upp ett liv åt varge person. Fast jag antar att jag har för mycket fritid. Alla försöker överleva på sitt sätt och alla har sitt eget sätt att leva på. du kan dö på många sätt men du kan bara leva på ett, du måste komma på det annars kommer allt bli för jobbigt. Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmer sig bort i , han kan inte heller bli något stort. Våran klass är den mest stökigaste klassen på skolan. Hur många gånger har vi inte hört det. Men endå tycker jag om de så otroligt mycket. De är folk som vi som kommer bli någonting, jag vet det, jag känner det på mig. Alla är så viljestarka och alla vill höras. Även fast det vart svårt att jobba på sina betyg i den klassen jag har är varje person underbar och jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Alla är sin egen och alla är speciela det finns ingen som är den andre lik. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.Att du gör dig liten tjänar inte världen, ingenting är upplyst med att krympa så att andra människor känner sig osäkra omkring dig. Meningen var att vi alla skulle skina som barn gör. Det finns inte bara i vissa av oss utan det finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra samma sak. När vi frigörs från våran egen rädsla frigör vår närvaro automatiskt andra.
Jag ska försöka så gott jag kan, jag ska utveckla mig själv så gott jag kan.
Jag ska fortsätta göra det bästa av läget, jag ska fortsätta vara jag.
Jag visste aldrig att en plats som man älskar så högt kan skada en så djupt. Jag visste inte heller att mina säkra platser gick att bryta upp. Jag visste inte mycket. Man försöker återgå till sitt liv men allting sitter kvar i bakhuvudet och gnager på än tills man blir galen, man försöker återgå till det vanliga men man är inte normal längre.Jag brukar sitta och titta på mina vänner när de skrattar och känna mig utanför inte utanför på det sättet att ingen är där men på det sättet att ingen förstår. Jag sitter utanför deras glas fastänn de så hårt har försökt att ta mig igenom. Jag vill men när man väl är medveten om allt kan man inte bara glömma det.
Jag brukar sitta och titta på dem och tänka för mig själv. De är så ovetande, så ovetande att de tar risker hela tiden. De har ingen aning om att på den där fem minuters bussresan till skolan kan faktiskt chaffören råka somna och krocka. Råka, det ordet hänger ihop med olycka. Ingen ville att de skulle hända alla gjorde bara något litet fel, en olycka. Många tror att jag alltid är likaglad som jag ser ut att vara medans vissa säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag har alltid haft lätt för att bli sårad tror jag, har lätt för att lita på personer. Har för lätt för att tro att varje människa är underbar.
Många personer som haft nån de älskar och sen blivit lämnade brukar säga något i stil med "jag kunde inte känna min egenkropp om jag inte hade hans armar runt mig, jag kunde inte sova utan att höra honom andas, och nu när jag vaknar upp är allting så hemskt" Men det finns värre saker att vakna upp med. som verkligheten. Jag har blivit sårad mycket, varje människa har kommit mig nära inpå och sen försvunnit. Men alla människor gör misstag jag slutar bara inte göra mina. Det finns många som har det som jag, det finns många som har det värre. Det finns många som kollar sig i spegeln och ser en person men när dom väl ska sätta fingret på det så är dom inte spegelbilden längre. Om en person frågar mig "vem är du?" vet jag inte längre vad jag ska svara. Jag brukade sträcka fram handen glatt och säga "mitt namn är Jennifer" jag svarar alltid lite hastigt numera mitt namn. denna fråga får mig alltid att tänka...
Jag bor i Åbytorp, det är en ganska mysig del. fast som ganska många andra grannskap har det den perfekta ytan jag brukar kalla det att leka trevlig. underytan beter sig de flesta ganska mycket som tonåringar fortfarande. De snackar skit och hittar på saker och överdriver och sprider vidare. Detta har gjort att min pappa har avbrytit kontakt med ganska många grannar. Vi är inte som dem. min pappa säger alltid att mår nån dåligt så löser vi det inom familjen, för vi är starka tillsammans. Vi behöver ingen annan. Min pappa har lärt mig mycket, han är en stark person och vet vad som är rätt och vad som är fel. Han brukar säga att det finns bara rätt och fel, svart och vit. Ingen gråskala som folk säger. Jag har en vis pappa medans jag har en mamma med ett hjärta av guld, även fast hon använder sig utav "gråskalan" ganska ofta. t.ex om man frågar ifall det regnar så säger hon "Nej, bara lite". jag menar, då regnar det ju endå? vi är en stark familj, min lillasyster föddes med envishet min bror med fantasi. Vi är anorlunda vilket jag tycker är bra men det kan kännas konstigt även. min pappa är född i Liberia och min mamma i sverige det betyder att från min pappas sida har jag afrikansk släkt och från min mammas sida har jag svensk släkt. När jag är med min pappas släkt känner mig anorlunda även fast de tar emot mig med de varmaste famnarna, likaså min mammas. Jag är ingen helhet så men jag är en person. Jag skulle kunna göra framsteg inom rasismen. Jag skulle kunna visa dem att jag är en blandning men jag är endå en person, jag skulle kunna visa rasisterna. Jag tror att om jag tror på mig själv skulle jag kunna klara av en hel del. Jag tror att varje person har något specielt slags uppdrag i livet, Jag vet inte vad mitt är.
Jag funderar så starkt på det att jag glömmer så mycket annat. Jag glömmer att lägga märkte till hur söt min lillasyster egentligen är när hon sitter och tittar på TV. Jag glömmer att säga till mina föräldrar att jag älskar dem varje gång jag ska någonstanns jag glömmer att kolla till min lillebror. Istället försvinner jag ut på gatorna och går i tystnad samtidigt som jag hör musiken dunka i mitt huvud. Jag tänker och jag tänker, men kommer egentligen inte fram till någonting vettigt. Folk säger till mig "men du är femton år du har så mycket av ditt liv kvar" men hur kan de säga det samtidigt som skolan ber mig välja jobbinriktning i 9an, hur kan de säga det samtidigt som de sitter och säger "livet går så snabbt". Jag hatar när folk säger att de vet vad jag tänker, vad jag tror eller vad jag känner. t.ex "du tror att du är så" osv. De har ingen aning om vad jag tror och vad jag tänker och jag har ingen aning om hur de lever eller hur de känner. Därför brukar jag sitta och studera folk när de är koncentrerade, jag brukar tänka mig hur deras liv ser ut, bygger upp ett liv åt varge person. Fast jag antar att jag har för mycket fritid. Alla försöker överleva på sitt sätt och alla har sitt eget sätt att leva på. du kan dö på många sätt men du kan bara leva på ett, du måste komma på det annars kommer allt bli för jobbigt. Drömmar är ofta det skönaste i livet och den som inte kan drömma och vars själ inte drömmer sig bort i , han kan inte heller bli något stort. Våran klass är den mest stökigaste klassen på skolan. Hur många gånger har vi inte hört det. Men endå tycker jag om de så otroligt mycket. De är folk som vi som kommer bli någonting, jag vet det, jag känner det på mig. Alla är så viljestarka och alla vill höras. Även fast det vart svårt att jobba på sina betyg i den klassen jag har är varje person underbar och jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Alla är sin egen och alla är speciela det finns ingen som är den andre lik. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.Att du gör dig liten tjänar inte världen, ingenting är upplyst med att krympa så att andra människor känner sig osäkra omkring dig. Meningen var att vi alla skulle skina som barn gör. Det finns inte bara i vissa av oss utan det finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra samma sak. När vi frigörs från våran egen rädsla frigör vår närvaro automatiskt andra.
Jag ska försöka så gott jag kan, jag ska utveckla mig själv så gott jag kan.
Jag ska fortsätta göra det bästa av läget, jag ska fortsätta vara jag.
Mormor. Där eller här,alltid i mitt hjärta
Alla har olika synvinklar på livet. Jag själv brukar oftast få en konstig känsla när jag kommer till nya kvarter. För alla verkar de påminna om ett ställe jag älskade,en person jag älskar. Lukterna cirkulerar in genom näsan och ut igen när jag stoppar tiden och låter minnena skölja över mig likt en våg som rullar in mot stranden. Alla årstider gör sorgen starkare, för det verkar inte finnas någon av alla perioder som inte hör ihop med denna älskade person.
En person som har varit med och format mig till den jag är idag, en person som utan att köpslå lyckats äga mitt hjärta. ord brukar ligga och vila på min tunga men när det gäller henne verkar det inte finnas ord som riktigt beskriver. Trygghet, är ordet som står på skylten, fastspikad på dörren inuti mitt huvud. Dörren till minnena,lukterna och glädjen med dig. Men numera verkar det inte finnas någon trygghet i denna värld längre, vart jag än vänder och vrider kommer jag inte undan att jag kommer stå utan dig. Jag tror inte jag kommer stå, jag kommer nog ligga för tanken på att leva utan dig gör mig svag i hela kroppen. I denna skrivande stund försöker jag läsa texten högt för mig själv men likt ett gråtande barn får jag knappt fram ett ord.
Innan denna inledning slutar vill jag framföra att jag tillängnar denna novell
till min mormor.
Gatulyktorna lyser svagt men tillbringar endå en lugnande effekt på denna
kalla natt. Jag ruggar ihop samtidigt som jag trycker händerna så långt in i
jackfickorna som det bara går. Jag tycker det är skönt att vara ensam, jag tycker om att tänka och klargöra saker för mig själv. Oftast har man svar
på alla sina frågor själv. Vägen och lång och tycks aldrig ta slut. För att lugna ner mig själv räknar jag de osäkra stegen som mina ben lyckas tvinga fram.
Ibland känner jag mig så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en
självbiografi och kanske inte känna igen mig i den. Men ljuset från månen
lugnar ner mig och jag andas in den kyliga men klara höstluften. Vi brukade
gå och plocka svampar i skogen vid den här tiden på året. Jag minns hur
mamma pratade om det ödelagda huset varjegång vi åkte förbi med bil
trotts att det bara var en promenad bort från ditt hus, ditt hus i dylta. När jag var liten fick jag alltid ångest när jag åkte ifrån dig, och dylta. När vi hade passerat hallen kom oftast morfar och slog på oss lite skämtsamt och sa "har du fått någe stryk idag?". Jag vill hålla koll på klockan, så den inte slutar ticka för dig mormor. Jag vill mata fåglarna, så dom inte slutar sjunga för dig. Men allting verkar så långt ifrån och nu går jag här på min ödelagda,mörka väg mitt ute i ingestanns. Ingen riktning, inget mål. Men gatulycktorna finns här och ger ett svagt ljus så jag inte tappar bort den stig jag är menad att följa. I huset som jag brukade älska känner jag mig fången och spenderar så lite tid jag kan.
Jag tittar omkring mig och inser att jag är ensam, nu kan jag skrika så högt kan jag och ingen skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Men jag har inte tid för sammanbrott och hela mitt liv verkar bestå av tider jag måste passa. Jag tror aldrig det tar slut egentligen. Tiden gör mig arg, det är en av de få saker vi människor inte kan kontrollera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sand avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för någonting större, men nu känns det som om jag har väntat förlänge. Den här vägen tycks aldrig ha ett slut så jag vänder mig om för att se hur långt jag har kommit. Jag känner mig äldre för varjesteg och nu önskar jag bara att jag var liten igen. Jag minns den dagen då min syster föddes, vi sov hemma hos min mormor. Min bror och jag, när jag vaknade satt hon i samma hörn av soffan som hon alltid satt i och tittade på mig och sa "du har fått en syster". Pappa hämtade oss samma dag och trotts min nya syster kunde jag inte sluta sakna mormor. När hon stod och lagade mat brukade jag läsa hennes dagbok för att räkna åldern på hennes minnen, jag brukade bli avundsjuk för jag aldrig kunde hålla mig att skriva dagbok. Jag brukade gå tillbaka till dagen då jag föddes och läsa vad hon skrev samma dag.
Jag minns att det stod "och idag fick Ingela en liten flicka" eller någonting sådant.
Jag brukar iakta människor, fantisera upp en film om deras liv. Jag blir så involderad i andras liv att jag glömmer att leva mitt eget ibland. Men då och då rycker någon tag i mig och jag fokuserar igen, för en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta småsaker, en vind som drar förbi eller en stjärnklar natt. Himlen känns som en trygghet då jag kollar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel. Försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig frammåt. Vissa dagar känner jag mig ostopbar, jag tror att det är musiken som har hjälpt mig. Som ett plåster på såren har den stoppat blödningarna. Jag vill rymma från mitt huvud och ta mig ut i friheten. Jag vill släppa ut mina vingar och flyga. Och det vet jag att jag alltid kommer kunna göra med min mormor i mitt hjärta.
En person som har varit med och format mig till den jag är idag, en person som utan att köpslå lyckats äga mitt hjärta. ord brukar ligga och vila på min tunga men när det gäller henne verkar det inte finnas ord som riktigt beskriver. Trygghet, är ordet som står på skylten, fastspikad på dörren inuti mitt huvud. Dörren till minnena,lukterna och glädjen med dig. Men numera verkar det inte finnas någon trygghet i denna värld längre, vart jag än vänder och vrider kommer jag inte undan att jag kommer stå utan dig. Jag tror inte jag kommer stå, jag kommer nog ligga för tanken på att leva utan dig gör mig svag i hela kroppen. I denna skrivande stund försöker jag läsa texten högt för mig själv men likt ett gråtande barn får jag knappt fram ett ord.
Innan denna inledning slutar vill jag framföra att jag tillängnar denna novell
till min mormor.
Gatulyktorna lyser svagt men tillbringar endå en lugnande effekt på denna
kalla natt. Jag ruggar ihop samtidigt som jag trycker händerna så långt in i
jackfickorna som det bara går. Jag tycker det är skönt att vara ensam, jag tycker om att tänka och klargöra saker för mig själv. Oftast har man svar
på alla sina frågor själv. Vägen och lång och tycks aldrig ta slut. För att lugna ner mig själv räknar jag de osäkra stegen som mina ben lyckas tvinga fram.
Ibland känner jag mig så osäker på mig själv att jag skulle kunna skriva en
självbiografi och kanske inte känna igen mig i den. Men ljuset från månen
lugnar ner mig och jag andas in den kyliga men klara höstluften. Vi brukade
gå och plocka svampar i skogen vid den här tiden på året. Jag minns hur
mamma pratade om det ödelagda huset varjegång vi åkte förbi med bil
trotts att det bara var en promenad bort från ditt hus, ditt hus i dylta. När jag var liten fick jag alltid ångest när jag åkte ifrån dig, och dylta. När vi hade passerat hallen kom oftast morfar och slog på oss lite skämtsamt och sa "har du fått någe stryk idag?". Jag vill hålla koll på klockan, så den inte slutar ticka för dig mormor. Jag vill mata fåglarna, så dom inte slutar sjunga för dig. Men allting verkar så långt ifrån och nu går jag här på min ödelagda,mörka väg mitt ute i ingestanns. Ingen riktning, inget mål. Men gatulycktorna finns här och ger ett svagt ljus så jag inte tappar bort den stig jag är menad att följa. I huset som jag brukade älska känner jag mig fången och spenderar så lite tid jag kan.
Jag tittar omkring mig och inser att jag är ensam, nu kan jag skrika så högt kan jag och ingen skulle höra mig. Jag skulle få utlopp för min ilska utan att någon skulle veta. Men jag har inte tid för sammanbrott och hela mitt liv verkar bestå av tider jag måste passa. Jag tror aldrig det tar slut egentligen. Tiden gör mig arg, det är en av de få saker vi människor inte kan kontrollera. Sanden rinner sakta ur glaset men hur kan vi låta sand avgöra våra öden? Jag har alltid trott att jag var menat för någonting större, men nu känns det som om jag har väntat förlänge. Den här vägen tycks aldrig ha ett slut så jag vänder mig om för att se hur långt jag har kommit. Jag känner mig äldre för varjesteg och nu önskar jag bara att jag var liten igen. Jag minns den dagen då min syster föddes, vi sov hemma hos min mormor. Min bror och jag, när jag vaknade satt hon i samma hörn av soffan som hon alltid satt i och tittade på mig och sa "du har fått en syster". Pappa hämtade oss samma dag och trotts min nya syster kunde jag inte sluta sakna mormor. När hon stod och lagade mat brukade jag läsa hennes dagbok för att räkna åldern på hennes minnen, jag brukade bli avundsjuk för jag aldrig kunde hålla mig att skriva dagbok. Jag brukade gå tillbaka till dagen då jag föddes och läsa vad hon skrev samma dag.
Jag minns att det stod "och idag fick Ingela en liten flicka" eller någonting sådant.
Jag brukar iakta människor, fantisera upp en film om deras liv. Jag blir så involderad i andras liv att jag glömmer att leva mitt eget ibland. Men då och då rycker någon tag i mig och jag fokuserar igen, för en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta småsaker, en vind som drar förbi eller en stjärnklar natt. Himlen känns som en trygghet då jag kollar upp och inser att jag alltid kommer titta på samma himmel. Försöker hålla fötterna på marken och låta dom föra mig frammåt. Vissa dagar känner jag mig ostopbar, jag tror att det är musiken som har hjälpt mig. Som ett plåster på såren har den stoppat blödningarna. Jag vill rymma från mitt huvud och ta mig ut i friheten. Jag vill släppa ut mina vingar och flyga. Och det vet jag att jag alltid kommer kunna göra med min mormor i mitt hjärta.
